there is no chances

så fort jag får reda på det sprider sig paniken i hela kroppen

panikkänslorna som äter upp mig innifrån och inte tillåter mig att slappna av överhuvudtaget

jag vill ju att ni ska se mig från min bästa sida, men det går inte för framför er tillåter jag mig att falla, även fast jag igentligen inte vill.

vill inte att ni ska se mej sådär, förstör precis som alla skor blir efter fredags vildheter.

ni är dem jag älskar mest, men även dem jag är mest rädd för.

rädd för att förlora för att ni ska tycka att jag har förändrats, för det har jag det vet ni, jag med men jag vet inte på vilket sätt .

fanfanfan jävla ångest, lämna mig ifred. eller stanna bara kvar, men snälla tvinga mig inte att bryta ihop

för jag tänker aldrig visa mig svag, specillet inte för dem jag älskar mest.

panikpanikpanik, försvinn eller så stannar jag här i smutsen

och förlorar er föralltid,

6månader har det gått sen jag ens såg min familj sist, vet inte ens vad jag ska prata om med min egna familj längre, vet ingeting mer än att du är den som betyder mest men även den som förstör mig mest.