there is no chances

det går så ont, men på samma gång känns det som jag förtjänar det.
klackarna i taket, ölen i handen och vi drog ut.
vi gick och gick, att det spö regnade vara bara början på den misslyckade kvällen som sen skulle tillkomma.
alkoholen flödade genom blodet tills vi inte riktigt längre visste vad vi hette eller vad vi ville få ut av kvällen.
tiden rusa förbi, det var alltså daxs att dra vidare.
bort från festen, till nästa.

när du vaknar upp brevid någon du aldrig skulle ens se på i nyktert tillstånd börjar ångesten sprida sig.
honom du träffade för att i hopp att du hade tillräcklig självrespekt för att inte gå till ditt ex som var planerat
men du vaknade där men ångesten ätandes inifrån , lukten av gårdagens fylla och kläderna smutsiga och trasiga
då ska du traska hem, vinglandes i klackar som är allt för förstörda av regnet


vi gick hem, att det spö regnade det gjorde oss absolut ingenting.
kunde inte brytt oss mindre
för att ha gått från festens snyggaste till någon som ser ut som vem som hellst, som ingen alls, eller iallafalll ingen speciell.
vi går där, med mascaran utkletad över ansiktet, vinglandes på grund av brutna klackar, och med trasiga kläder så ger regnet oss en ursäkt att se ut som vi gör.
därför klagar vi inte, fast vi borde.
vi borde klaga på gårdagen, klaga på våran låga självkänsla och alla misstag som utstod, men istället för att ge gråten en chans att komma fram så går vi där, hand i hand och vet båda två vad som borde sägas.
men båda är tysta, för det blev bästa så.