there is no chances

jag vet att du vill att jag ska vara stark, och att livet det går vidare dagen efter du försvann.
men jag vill inte,kan inte fatta att det är sant
vem ska torka mina tårar som rinner för dig inatt,
vem ska krama mig och säga du är mitt allt,
vem ska svara mig ärligt när hela världen är så falsk?
inga krafter kvar och gå och ja ser att vägen e brant.
jag såtr längst ner vid backen här början min egna kamp

ett sista farväl även om det dödar min själ så måste jag nog släppa dig nu
du tar över min värld

 

 

är det bäst såhär eller borde jag stå ensam kvar?

tomheten kväver mig innefrån och bekräfftelsen på uppmärksamhet är inte långt ifrån att döda mig.

att du sviker mig är en sak, men jag kan aldrig förlåta dig för att du lämnade mig när jag behövde dig som mest. du betyder så mycket, även fast vi knappt är nära varandra eller känner varandra bra så fyller du ut den tomheten som ekar i mitt hjärta.

men jag frågar mig själv varje dag och varje natt är du rätt person? är du personen som är här för att rädda mig, eller är du bara ett underhållningsmoment?

jag vill att svaret ska bli alternativ ett men jag kan inte säga utan att tveka att jag inte vet. vet ingenting längre ,varken in eller ut. är så rädd, så ensam och förstörd. men ingen vill se det, dem vill lösa sina egna problem och låsas som att mina inte finns. kanske döljer jag dem tilräckligt bra, eller så är även dem bara några falska personer som tryckt sig in i mitt liv alldeles för fort utan att jag kunnat stoppa dem?

 

 

jag älskar dig , det gör jag. men räcker det verkligen till ? när betendet tar över, och jag förvandlas till en annan person, den personen du inte älskar när mitt psyke inte länge funkar, finns du fortfarande där då? eller sticker du då för att det var det lättaste alternativet.

jag vill vara säker på att du finns i mitt liv föralltid och inte bara är något tidfördrift, och när jag är säker på det  då lovar jag dig, då blir du allt.

och om det så krävs att jag dör på vägen till svaret, låt mig då dö för det var då det som var meningen,

dör du på din väg när du söker efter svaret, var svaret aldrig menat att hittas.

 

det går så ont, men på samma gång känns det som jag förtjänar det.
klackarna i taket, ölen i handen och vi drog ut.
vi gick och gick, att det spö regnade vara bara början på den misslyckade kvällen som sen skulle tillkomma.
alkoholen flödade genom blodet tills vi inte riktigt längre visste vad vi hette eller vad vi ville få ut av kvällen.
tiden rusa förbi, det var alltså daxs att dra vidare.
bort från festen, till nästa.

när du vaknar upp brevid någon du aldrig skulle ens se på i nyktert tillstånd börjar ångesten sprida sig.
honom du träffade för att i hopp att du hade tillräcklig självrespekt för att inte gå till ditt ex som var planerat
men du vaknade där men ångesten ätandes inifrån , lukten av gårdagens fylla och kläderna smutsiga och trasiga
då ska du traska hem, vinglandes i klackar som är allt för förstörda av regnet


vi gick hem, att det spö regnade det gjorde oss absolut ingenting.
kunde inte brytt oss mindre
för att ha gått från festens snyggaste till någon som ser ut som vem som hellst, som ingen alls, eller iallafalll ingen speciell.
vi går där, med mascaran utkletad över ansiktet, vinglandes på grund av brutna klackar, och med trasiga kläder så ger regnet oss en ursäkt att se ut som vi gör.
därför klagar vi inte, fast vi borde.
vi borde klaga på gårdagen, klaga på våran låga självkänsla och alla misstag som utstod, men istället för att ge gråten en chans att komma fram så går vi där, hand i hand och vet båda två vad som borde sägas.
men båda är tysta, för det blev bästa så.

varför denna jävla ångest noja varenda jävla gång?

alla bråk dessa nätter, jag försöker låsas att det inte gör ont.
sättet jag ber på att du någon dag ska älska mig, är bara ett sätt hur jag ville ha det.
men det var så fel, kan inte ens förstå att jag stannade med dig så länge.
du slog, du tog sönder, varenda bit av mig.
du tog, du tog i sönder, ja du är så jävla kall.
du är bara ett skämt för mig
för att varje blåmärke du gav mig, för varje gång jag satt med tårarna vällandes över mig
för alla miljoner sätt du sårade mig.
du tog sönder min värld, men du gjorde mig stark.
så jag vill säga tack!
du tog sönder mina drömmar, men du gjorde mig stark!

du är en äcklig människa.

hur kan du njuta? njuta av att se dina vänner glida ifrån dig.

[lätt att tjäna pengar! bli medlem du också, du kommer inte ångra dig!

du ser inte mig, du ser en fasad.

med döden i vitögat går hon där

med ett krossat hjärta på vingliga ben

klockan är en timma för mycket, hon vet inte hur

men hon vet att den är en timma för mycket

hon kan inte gå hem,hon vill inte synas såhär

hon vill inte sticka ut längre

hon har inbillat sig att folk ser upp till henne, vill vara henne

partyprinsessan som alltid har fest på gång, alltid en flaska i väskan och alltid topphumör

men dom ser inte de ensamma nätterna fyllda med ångest efter gårdagens händelser

dom ser inte hur mycket deras utnyttjande tär på henne

dom ser inte att hon är svag och inte kan säga imot alkoholen när den ropar på henne mitt i natten

hon får en ilande känsla genom hela kroppen, den skriker efter sprit

illa luktande äcklig sprit som hon häller i sig för att verka lycklig

hon är förstörd, förstörd för livet men hon har sig själv att skylla

hon tog klunken själv, det var hon själv som inte sa nej

hon orkar inte kämpa imot när killarnas händer slinker förbi överallt på hennes tära kropp

som till viss del börjar bli större, hon kan inte säga nej

för hon vill vara omtyckt

hon går med leende på läpparna och ångesten i bröstet på Göteborgs gator

på avenyn står hon en timma för sent, och försöker gömmer sig för omvärlden.

gömma sig i sin egna fylla, ögonlocken svartnar och hon försvinner

dunk är det sista hon hör, hon faller ner på marken skär på grund av att alkoholen vann den här gången.

hon vaknar upp, liggandes på gatan.

hon bryr sig inte, kolla omkring sig. ingen bryr sig om henne, dem som stannar vill henne inte väl

på vingliga ben och en alldeles för kort klänning börjar hon vingla ner för avenyn.

i hopp om att inte se någon hon känner, ihop om att vara osynlig för omvärlden.

men det går inte, hon har satt sig i en situation som är för svår för henne att hantera.

http://www.youtube.com/watch?v=MJ9jnuqmClg

When your ex says "you will never find anyone like me" and you reply "thats the point" :)

 

jag har kommit över dig för länge sen. skulle inte vilja ha tillbaka dig, även om jag kunde. men jag menar när man ser alla söta par tillsammans tänker man tillbaka, tänk om det skulle varit vi?

hur skulle det sätt ut, skulle du försökt på riktigt eller bettet dig som ett svin. jag vet inte, och helt ärligt så kan jag inte låta bli att undra.

som att jag blottat min kropp för dig, det är inte det som gör ont.

för den har du sätt, många gånger. men mitt liv är nu blottat rakt framför dina ögon.

duvet allt det bra, och du vet om alla motgångar. så jag ställer frågan, ska du stå kvar eller ska du gå?

kan du hantera saningen eller är den för svår att acceptera, du säger mig att du inte vet.

men endå kan du inte låta bli att dissa mina samtal och sluta höra av dig,

jag menar detta är sista gången nu, visa ditt intresse eller förlora mitt.

 

säg inte att du saknar mig när du är med henne, säg inte att du behöver mig när du inte svarar mig. och säg inte att jag är den enda, när du har tio andra tjejer vid din sida, som har lyckats blivit lurade på samma sätt som mig. dina ord, dem är så starka förtrollande, men dem är över nu. jag har inset, det är bara mytomani för att du ska låta bra, inger mer än så.

haha sjuk natt igår, men det är så det ska vara.