ska det behöva vara såhär?
är det bäst såhär eller borde jag stå ensam kvar?
tomheten kväver mig innefrån och bekräfftelsen på uppmärksamhet är inte långt ifrån att döda mig.
att du sviker mig är en sak, men jag kan aldrig förlåta dig för att du lämnade mig när jag behövde dig som mest. du betyder så mycket, även fast vi knappt är nära varandra eller känner varandra bra så fyller du ut den tomheten som ekar i mitt hjärta.
men jag frågar mig själv varje dag och varje natt är du rätt person? är du personen som är här för att rädda mig, eller är du bara ett underhållningsmoment?
jag vill att svaret ska bli alternativ ett men jag kan inte säga utan att tveka att jag inte vet. vet ingenting längre ,varken in eller ut. är så rädd, så ensam och förstörd. men ingen vill se det, dem vill lösa sina egna problem och låsas som att mina inte finns. kanske döljer jag dem tilräckligt bra, eller så är även dem bara några falska personer som tryckt sig in i mitt liv alldeles för fort utan att jag kunnat stoppa dem?
jag älskar dig , det gör jag. men räcker det verkligen till ? när betendet tar över, och jag förvandlas till en annan person, den personen du inte älskar när mitt psyke inte länge funkar, finns du fortfarande där då? eller sticker du då för att det var det lättaste alternativet.
jag vill vara säker på att du finns i mitt liv föralltid och inte bara är något tidfördrift, och när jag är säker på det då lovar jag dig, då blir du allt.
och om det så krävs att jag dör på vägen till svaret, låt mig då dö för det var då det som var meningen,
dör du på din väg när du söker efter svaret, var svaret aldrig menat att hittas.
